The red phone

- Den heta linjen mellan Washington och Moskva

När Kalla krigets kapprustning riskerade att brisera i ett fullskaligt kärnvapenkrig insåg ledarna för USA och Sovjetunionen att de behövde utveckla ett system för direktkommunikation. Ett år senare var ”the red phone” redo att brukas.

Den 26 oktober 1962 håller världen andan. Knappt två veckor tidigare har amerikanska spaningsplan flugit över Kuba och upptäckt att Sovjetunionen håller på att bygga baser för ballistiska robotar på ön. Nu förbereder sig president John F. Kennedy för en invasion av Kuba, sedan Sovjetunionen inte tillgodosett USA:s krav på att nedmontera raketramperna. Samtidigt gör sig den amerikanska militären redo för en kärnvapenattack mot den kommunistiska jätten i öst.

Ett kärnvapenkrig är nära
Sedan Andra världskriget har både USA och Sovjetunionen samlat på sig kärnvapen. I takt med att det kalla kriget har eskalerat har en kapprustning pågått. Med målet att bli militärt starkare än den andra nationen har länderna spenderat enorma resurser för att utveckla nya massförstörelsevapen. Om Sovjetunionens vapenbaser på Kuba färdigställs kan de nå stora delar av den Nordamerikanska kontinenten med kärnvapen.
När Kennedy förbereder sig för en invasion av Kuba är det på inrådan av USA:s militära ledning. Själv vill han hellre försöka gå den diplomatiska vägen, men det är svårt. Till en början tar kommunikationen mellan länderna omvägar. Man använder sig bland annat av spioner, tv-korrenspondenter och andra länders regeringar för att försöka nå varandra. När Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov väl försöker att ta kontakt direkt med USA:s regering tar det ungefär 12 timmar för hans telegram att anlända och avkodas. Innan den amerikanska ledningen har hunnit tolka hans meddelande och förbereda ett svar har de mottagit ett nytt, mer fientligt, brev. Kennedy väljer att ignorera det senare meddelandet, och istället fokusera på ljusglimtarna i det första. I det antyder Chrusjtjov att Sovjetunionen kan tänka sig att montera ner ramperna mot ett löfte om att USA inte kommer att invadera Kuba. Efter ytterligare några telegram har Kennedy gett honom det löftet. Dessutom lovar man att USA ska ta bort sina robotar från Italien och Turkiet, mot kravet att Sovjetunionen håller detta hemligt. På så vis avstyrs den så kallade Kubakrisen.

Communication is key
Efter Kubakrisen insåg ledningarna för USA och Sovjetunionen vilken potentiell fara den bristande kommunikationen länderna emellan utgjorde. Idén om en direktlänk mellan supermakterna hade funnits redan tidigare. Gerard C. Smith, chef för en av enheterna på det amerikanska utrikesdepartementet, var en av de som hade föreslagit att USA borde utveckla metoder för direktkommunikation med Sovjetunionen. Efter de omskakande dagarna under hösten 1962 var ledare i bägge länder beredda att lyssna till hans idéer.
Under en konferens i Geneve beslutar representanter för USA och Sovjetunionen den 20 juni 1963 att en telelinje för direktkommunikation ska upprättas mellan länderna. Det främsta argumentet för att göra så är att undvika att ett kärnvapenkrig utbryter av misstag. En månad senare är den kroptografiskt säkra linjen - som sträcker sig från Washington till London, vidare till Köpenhamn, Stockholm, Helsingfors och slutligen till Moskva - upprättad och redo att börja användas. Här i Sverige kallas den för ”heta linjen”, medan den av gemene amerikan omnämns som ”the red phone”. Någon röd telefon placeras dock aldrig i Washington. Linjen är inte ämnad för telefonsamtal. Istället ska den tillåta supermakterna att kommunicera med varandra med hjälp av fjärrskriftsmaskiner. Av USA:s regering benämns linjen officiellt som ”Direct communications link” (DCL). Teknikerna kallar den ”Molink”, kort för ”Moscow link”.
På öppningsdagen är det amerikanerna som skickar det första meddelandet,”THE QUICK BROWN FOX JUMPED OVER THE LAZY DOG’S BACK 1234567890” - ett testmeddelande som innehåller samtliga siffror och alfabetets alla bokstäver. Ryssarna svarar med att skicka en poetisk beskrivning av hur solen går ner över Moskva.
Officiellt brukas linjen för första gången den 22 november samma år, då USA meddelar Sovjetunionen att Kennedy har mördats. Ryssarna använder linjen för första gången den 5 juni 1967, i samband med att Sexdagarskriget bryter ut. Supermakterna informerar då varandra kring militära aktioner som kan uppfattas provocerande eller tvetydiga.

Avveckling och upplösning
Under 60-talet kritiserar det republikanska partiet direktlinjen med Sovjetunionen och menade att Kennedy-administrationen hade försökt ”kompromissa med kommunismen” utan att kräva tillräckliga säkerhetsgarantier eller kompensationer. Genom att ”öppna upp en direktlinje med en svuren fiende, snarare än med en beprövad vän” hade man alienerat sig från allierade och valt en riskabel väg, ansåg partiet i sin plattform. Trots det fortsätter USA att förbättra de tekniska kommunikationsmöjligheterna med Sovjetunionen, flera gånger under ledning av en republikansk president. Under 70-talet upprättar länderna flera alternativa linjer som ska användas om huvudlinjen drabbas av störningar. Det har den då gjort ett par gånger. Bland annat när en finsk bonde råkade kapa av ledningen med en schaktningsmaskin.
I början av 80-talet ersätts fjärrskriftsmaskinerna av nya teleprintermodeller. 1986 byts de ut mot faxmaskiner. I december samma år skriver USA och Sovjetunionen på ett fredsavtal, i vilket bägge länder förbinder sig till en viss kärnvapenavveckling. Kapprustningen har då pågått i 40 år, utan att någon av länderna har lyckats bryta den så kallade terrorbalansen - det vill säga lyckats bli militärt starkare än den andra nationen. Insikten om att ett kärnvapenkrig skulle bli lika förödande för bägge nationer tycks till sist ha sjunkit in. Tre år senare faller muren i Berlin, och två år efter det löses Sovjetunionen upp.
Trots att man aldrig igen kommer så nära en kärnvapenattack som under Kubakrisen 1962, håller USA och Ryssland den heta linjen fortsatt öppen. 2008 ersätts faxmaskinerna emellertid av datorer som ska kunna skicka mejl och chattmeddelanden. Kommunikationen sker idag via två olika satellitlänkar eller, om länkarna drabbas av störningar, via en fiberoptisk kabel.

DEN RÖDA TELEFONEN I POPULÄRKULTUREN
I flera filmer, tv-serier, videospel och andra populärkulturella verk har en röd telefon använts för direktkontakt mellan USA och Sovjetunionen. I Stanley Kubricks film ”Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska bomben” (1964), som är löst baserad på Peter Georges roman ”Red alert”, syns till exempel en sådan telefon. Även i dramathrillern ”Bombsäkert”, som kom samma år, används en liknande telefon. I 2002 års filmadaption av Tom Clancys roman ”Summan av skräck”, ”The sum of all fears”, framställs den heta linjen på ett mer realistiskt vis. I den använder sig karaktärerna av en textbaserad datorkommunikation, som påminner om den som fanns tillgänglig i Washington och Moskva under 80- och 90-talet.

Text: Jenny Ahonen